Follow on Bloglovin

Eller bara Linda.

2015-02-23 19:55:00
Jag har länge känt att min blogginspiration inte varit på topp, vilket säkerligen har märkts på min allt mer ofrekventa uppdatering. Det har känts som om den här bloggen har hållit mig tillbaka på något sätt, som om den inte symboliserar mig längre.
 
Det är därför med vemodigt hjärta jag nu säger adjö till denna blogg som jag har haft i snart sex år, och säger hej hallå till min nya blogg:
 
http://ellerbaralinda.blogspot.com
 
Blogger har visat sig vara både användarvänligare och trevligare att använda än blogg.se (åtminstone hittills). Jag känner att där kan jag utvecklas som bloggare och skribent på ett annat sätt än vad jag har kunnat här, jag kan börja på ett nytt blad helt enkelt. Den här bloggen kommer dock få stanna kvar, för jag tycker om att gå tillbaka och titta vad jag har skrivit (fastän det kan leda till massiva cringe attacks ibland).
 
Om jag har någon följare på den här bloggen hoppas jag att ni hänger med till min nya blogg, kommer försöka uppdatera aningen oftare än typ sju gånger i året där. Om ni däremot känner att ni har fått nog av mig så är det väl bara att säga hejdå.

Det kraschade tåget som återuppstod.

2015-02-01 00:07:00
Glee. Vad ska man riktigt säga om Glee? Som ett tåg som de två, tre första säsongerna gled fram på rälsen utan några problem, för att sedan nånstans under fjärde och femte säsongen glida av rälsen och krascha, och så är tåget fullt med döda människor.
 
...
 
Hursomhelst, nu har tåget hittat tillbaks till rälsen. Eller kanske det är ett helt nytt tåg, jag vet inte ens själv för jag kan inte hålla reda på mina idiotiska liknelser längre. I alla fall, sjätte och sista säsongen av Glee är på gång, och jag är positivt överraskad. Det är lite som om serien skulle ha hittat tillbaks till sina rötter där den kan skämta om sig själv och inte ta sig själv på för stort allvar. Det är absolut inte samma Glee som säsong ett och två, men det är en klar förbättring från de senaste säsongerna.
 
Dock bryr jag mig ännu inte om de nya kidsen, hur mycket de än försöker få mig att gilla dem. Sorry, new kids, you'll never be as good as the old New Directions!

Oh, England.

2015-01-29 23:22:00
 
En av mina favoritbilder från resan eftersom det liksom är London i ett nötskal, med Big Ben och den röda double deckern.
 
Diskuterade kort med Hanna tidigare ikväll om vår vistelse i London förra oktober, och blev så himla ressugen (är det ens ett ord? Res-sugen?). Jag vill gärna till England igen, men kanske inte London den här gången. Jag besökte ju Manchester för snart fem år sen (herregud, är det så länge sen?) på min första resa till England, och jag känner att det skulle vara kul att se mer av landet än bara huvudstaden som jag redan har sett två gånger (i och för sig har jag ju ändå bara hunnit se en bråkdel av allt London har att erbjuda, men i alla fall). Planer om en resa till Brighton har sådär smått redan börjat formas i mitt huvud, så det hoppas jag blir av någon gång. Irland och Skottland har också länge stått högt på min lista, så vi får se.

Vill ha-begär.

2015-01-11 21:28:10
Det känns som om jag inte skulle tala om annat än Game of Thrones just nu (nästan alla mina tweets från typ två veckor bakåt handlar enbart om serien), men som sagt - är man besatt så är man! Jag vill gärna skylta med min besatthet genom att bära någon av skjortorna ovan, helst alla, men någon slags behärskning måste jag väl ha. Lite ska jag låtsas vara en ansvarsfull vuxen och fundera innan jag beställer någon av dem, men c'mon, who am I kidding? En beställning kommer troligtvis göras inom snar framtid.

Ode to Green Day.

2015-01-10 23:25:00
 
Blev lite nostalgisk såhär mot kvällskvisten och bestämde mig för att kolla på musikvideos av Green Day på Youtube. Sitter nu här med mer känslor än vad mitt hjärta nästan klarar av.
 
Det är konstigt det här med musik. För att vara helt ärlig så vet jag inte vad exakt det är som tilltalar mig med Green Day. Det finns säkert massvis med band som är skickligare med sina instrument, som har "bättre" sångtexter och som har mer finess i sitt musikskapande. Men ändå är det detta band som på något sätt har kravlat sig in i mitt hjärta och fortsättningvis finns där som mitt favoritband.
 
Green Day är lite som en gammal vän. Det var en tid för ungefär sex år sedan då jag återupptäckte bandet som jag inte lyssnade på annat: det var Green Day, non-stop, 24/7, hela tiden. Nuförtiden lyssnar jag på en hel del andra artister och band, sådant som jag aldrig skulle ha lyssnat på för sex år sedan, och Green Day har lite hamnat i skymundan. Men ändå är det detta band som jag har starkast relation till. Det känns fint att lyssna på låtar man älskade för så många år sedan, under en helt annan tid i sitt liv, och ännu finna att man älskar dessa låtar lika mycket och ännu kan relatera till dem. Det känns speciellt på något sätt, att han en sån fin och långvarig vän i musiken.
 
Snart är det fem år sedan jag såg dem live för första gången. Jag har sett dem tre gånger hittills (andra gången reste jag till England för dem, that's how much I love this goddamn band!), och efter varje gång så har det känts som jag har varit full på lycka. Jag har stapplat bort från publikhavet med ett stort leende på läpparna, tacksam över att detta fantastiska band existerar. Jag längtar tills de släpper nytt och börjar turnera igen, för då kommer jag finnas där, hoppandes omkring i publiken och skrika och sjunga tills jag blir hes och full.

Befinner mig i en Game of Thrones-bubbla.

2015-01-08 16:00:00
 
Jag har, i lite över en veckas tid, befunnit mig i en, vad jag kallar det, "seriebubbla". Det här händer relativt ofta mig då det kommer till olika TV-serier: jag börjar kolla på en TV-serie, fastnar för den, nynnar på introt, börjar söka merchandise, kan inte tänka på annat, vill inte prata om annat tills jag slutligen har sett igenom alla säsonger som finns så snabbt det bara går. Sedan börjar jag troligtvis om från säsong ett och är fortsättningsvis som besatt av just denna TV-serie. Tiden som besattheten pågår varierar, det kan vara två veckor, tre månader eller flera år tills det övergår i en mer "normal" kärlek. Eller helt enkelt tills jag hittar en ny TV-serie som får ta dess plats.
 
Den här gången är det Game of Thrones som jag är besatt av. Grejen med Game of Thrones är att jag flera år har tänkt börja se på serien, men jag har liksom känt att det aldrig har varit rätt tid för det. Men så vann jag första säsongen av serien i #pelleskalender, fick den på posten förra tisdagen och har ganska långt haft ögonen som fastklistrade vid TV:n sedan dess. Ända tills idag, då jag såg sista avsnittet av fjärde säsongen och måste vänta till april innan femte säsongen börjar sändas. Ugh.
 
Varför jag egentligen tycker om serien vet jag inte, den är sjukt komplicerad att hänga med i (under första säsongen höll jag konstant i pappret med släktträden som följde med DVD:n samt frågade med jämna mellanrum min lillasyster vad som egentligen hände), det finns tusen olika familjer och de har alla svåra namn och typ alla man tycker om dör. Men det är ändå något som håller mig fast lika hårt som Joffrey håller i sin jävla krona. Fair warning: om ni inte har sett Game of Thrones och börjar kolla serien, var förberedda på att hata Joffrey så mycket att det gör ont i er. Jag har inte hatat en karaktär så mycket sedan Umbridge i femte Harry Potter-boken, och det säger en del.
 
Men ja, det var vad jag hade att säga. Är tillbaks i Vasa och gör mig redo för mera studier. Påbörjar vårterminen med långhelg, yaaas. (som troligtvis kommer tillbringas med att se om Game of Thrones)

The Book Lover Project.

2014-12-22 17:22:42
 
Jag har verkligen blivit dålig på det här med bloggandet, och tänker inte utlova någon förbättring. Dock har jag fixat en juligare design trots att jag inte skriver något, vet inte vad som egentligen är meningen med det... 
 
Hursomhelst, tänkte bara titta in och tipsa om min bokblogg som jag bestämde mig för att starta upp. Under det senaste året har jag blivit riktigt, riktigt dålig på att läsa, så jag tänkte att en bokblogg där jag kan skriva om de böcker jag läser kanske skulle råda bot på det. Klicka här!
 
Kikar säkert in vid jul och kanske nyår. Vill verkligen börja blogga ordentligt igen, men vet inte riktigt hur det blir med det. Vi får se!

Jag tänkte skriva en småsnuskig rubrik men så ändrade jag mig.

2014-11-28 10:08:11
Jag avbryter min oplanerade bloggpaus för några rörliga bilder på Stephen Amell. Enjoy!
 
 
(Och med lite menade jag ju då alltså ganska många. Goddamn, hur snygg man kan vara! Och ja, min nya besatthet är TV-serien Arrow, se den!)

#potterhead5ever

2014-10-22 21:57:00
 
Tack till min fantastiska resekamrat Hanna som tog bilderna!
 
Jag har älskat Harry Potter i över tio år. Jag har läst böckerna otaliga gånger. Jag har sett filmerna massvis med gånger. Jag är en Hufflepuff. Jag har en Harry Potter-tatuering. Jag har (numera) en trollstav. Och förra veckan fick jag och min fellow Potterhead Hanna besöka Warner Bros. Studio Tour: The Making of Harry Potter i Leavesden, England, där de spelade in filmerna under alla år de var i produktion. Fatta hur lycklig jag var! Fast det syns ju kanske på bilderna också, ser ut som en väldigt ivrig tioåring (vilket jag i och för sig också kände mig som).
 
Fler bilder från London och denna makalösa dag kommer inom kort!

Känn dig besegrad, symaskin!

2014-10-10 22:22:36
Skitfula iPhone-bilder, varsågoda! 
 
Så gårdagen var en av de jobbigaste på länge, skolmässigt. Vi hade textilslöjd, som jag hittills varit positivt överraskad av då vi fått sy en enkel reflex, färga tyger och leka på symaskinen. Det har varit skitroligt helt enkelt. Igår skulle vi alltså göra en mössa som heter En-minuts-mössa och som då har svårighetsgrad ett. "Nåja", tänkte jag naivt, "det här kan väl inte vara så svårt."
 
Det var det ju nog.
 
Eller nåja, kanske det inte skulle ha varit det om jag ens skulle ha fått igång symaskinen. Istället satt jag där och kämpade med den där jävla undertråden medan jag gjorde mitt allt för att inte börja gråta. Samma ångest, plötsliga stresssvettande och panikkänsla som jag kände i högstadiet inför textilslöjdslektionerna började sakta men säkert göra sig påminda, och då jag i slutet av lektionen inte ens hade fått mina två tygbitar ihopsydda kände jag mig ganska värdelös.
 
Idag gjorde jag ett nytt försök. Jag gick till textilslöjdsalen på eget bevåg efter skoltid, satt där och åt godis och lyssnade på radio medan jag återigen tappert mötte min nyfunna fiende symaskinen. Och jag återvände från slagfältet två och en halv timme senare som en segrare: mössan blev färdig! IN YOUR FACE SYMASKIN!
 

om mig
Linda heter jag. Tjugotvåårig finländare som studerar till klasslärare i Vasa. Musikdrogare och självproklamerad nörd. Älskar att läsa böcker som gör att jag glömmer bort både tid och rum. TV-serier tar upp alldeles för mycket av min tid. Tror ibland att jag är roligare än vad jag egentligen är. Och så fotograferar jag också.
RSS 2.0