Follow on Bloglovin

Min första festival.

2013-07-22 18:56:00
 
Nåja, nu när sommarens andra stora musikupplevelse (Muse!) närmar sig med stormsteg så kanske det skulle vara dags att berätta om Rock The Beach-festivalen som jag var på för ungefär en månad sen. Om jag skulle skriva en löpande text skulle den bli längre än Bibeln för jag blir så upprymd och vill berätta allting in i minsta detalj. Så jag drar en snabb utvärdering.
 
Festivalens höjdpunkter: Green Day och 30 Seconds to Mars, de två band vi kom för och som inte gjorde oss besvikna.
Festivalens höjdpunkt deluxe: Jag och lillasyster fick träffa och få autografer av 30 Seconds to Mars. Känns fortfarande overkligt.
Festivalens dåligaste: min fucking skitkamera. Inte undra på att den kostade ynka trettiofem euro så sugig som den är.
Festivalens daredevil: Kanadensiska Billy Talents Benjamin Kowalewicz vågade skoja om Finlands ishockeylag. Burop hördes från publiken innan han skämtsamt tillade att nej då, visst gillar han Finlands lag. Sweden though? Not so much.
Festivalens besvikelse: Att vi missade Reckless Love i förmån för att köa till 30 Seconds to Mars signeringsgrej. Värt det dock!
Festivalens mest trumhinnespräckande: A Day to Remember. God dang, vad de förde oväsen.
Festivalens mest imponerande show: 30 Seconds to Mars, helt klart. Färgglada, gigantiska ballonger som släpptes ut i publiken, akrobater, dussintal folk upp på scenen... Fantastiskt!
Festivalens roligaste: jag frågade en främmande gosse om jag fick sitta på hans axlar under 30 Seconds to Mars då de spelade in material till en musikvideo, och det fick jag! Det var skitkul att alls få sitta på någons axlar, men en bonus skulle vara om jag faktiskt kommer synas i videon. Det återstår att se.
Festivalens svettigaste: Green Day. Jag befann mig som bäst på tredje raden, och jag tror inte att jag aldrig har svettats så mycket. Helt underbart var det dock.
 
Såhär kort sammanfattat var det alltså en helt fantastisk festival, speciellt Green Day, som jag hade väntat på att få se igen i tre år, var helt underbara och jag var typ berusad av lycka efteråt, och 30 Seconds to Mars översteg mina förväntningar. De var helt otroliga. Men framförallt älskade jag atmosfären på festivalen, och musikälskare som man är var det härligt att få höra musik från alla håll och kanter hela dagen. Helt klart värt. Om det finns lika bra artister nästa år så ska vill jag verkligen åka dit igen.

Vila i frid Cory Monteith

2013-07-14 22:26:00
 
Jag har länge redan tyckt att TV-serien Glee blivit sämre och sämre. Jag står fast vid att de två första säsongerna vad de allra bästa, sedan har det gått stadigt neråt och hur det ska bli i de nästa två säsongerna vill jag inte ens tänka på. Men trots att serien har blivit sämre har jag alltid älskat skådisarna i serien. Jag har följt med dem på Twitter och andra sociala medier, och det är de som gör serien till vad den är.
Så när jag imorse fick veta att Cory Monteith, som har en huvudrollerna i serien, dog med endast 31 år på nacken av okända orsaker i Vancouver igår kunde jag inte stoppa tårarna, och hela dagen har tillbringats i en slags melankolisk bubbla som troligtvis inte kommer spricka på ett tag. Så otroligt sorgligt, och jag vill inte ens tänka på hur hans närmaste känner sig. Hans karaktär Finn var inte min favoritkaraktär (trots detta kommer han dock lysa starkt med sin frånvaro och även vara saknad av mig då serien kör igång igen i höst), men Cory själv verkade vara en så otroligt fin människa med stor livsglädje och som alltid lyste upp som en solstråle då han log. Utöver min hjärtesorg över hans död har detta även fått mig att inse att herregud, mina idoler är människor, de är dödliga som alla vi andra. De är inga superhjältar med magiska mantlar som gör att de lever för alltid, de kan plötsligt vara borta. Sådär bara. Det är en jobbig tanke.
 
Hur konstigt det än känns att skriva det så: Vila i frid Cory Monteith, du kommer vara otroligt saknad!
 

RSS 2.0