Follow on Bloglovin

Min första festival.

2013-07-22 18:56:00
 
Nåja, nu när sommarens andra stora musikupplevelse (Muse!) närmar sig med stormsteg så kanske det skulle vara dags att berätta om Rock The Beach-festivalen som jag var på för ungefär en månad sen. Om jag skulle skriva en löpande text skulle den bli längre än Bibeln för jag blir så upprymd och vill berätta allting in i minsta detalj. Så jag drar en snabb utvärdering.
 
Festivalens höjdpunkter: Green Day och 30 Seconds to Mars, de två band vi kom för och som inte gjorde oss besvikna.
Festivalens höjdpunkt deluxe: Jag och lillasyster fick träffa och få autografer av 30 Seconds to Mars. Känns fortfarande overkligt.
Festivalens dåligaste: min fucking skitkamera. Inte undra på att den kostade ynka trettiofem euro så sugig som den är.
Festivalens daredevil: Kanadensiska Billy Talents Benjamin Kowalewicz vågade skoja om Finlands ishockeylag. Burop hördes från publiken innan han skämtsamt tillade att nej då, visst gillar han Finlands lag. Sweden though? Not so much.
Festivalens besvikelse: Att vi missade Reckless Love i förmån för att köa till 30 Seconds to Mars signeringsgrej. Värt det dock!
Festivalens mest trumhinnespräckande: A Day to Remember. God dang, vad de förde oväsen.
Festivalens mest imponerande show: 30 Seconds to Mars, helt klart. Färgglada, gigantiska ballonger som släpptes ut i publiken, akrobater, dussintal folk upp på scenen... Fantastiskt!
Festivalens roligaste: jag frågade en främmande gosse om jag fick sitta på hans axlar under 30 Seconds to Mars då de spelade in material till en musikvideo, och det fick jag! Det var skitkul att alls få sitta på någons axlar, men en bonus skulle vara om jag faktiskt kommer synas i videon. Det återstår att se.
Festivalens svettigaste: Green Day. Jag befann mig som bäst på tredje raden, och jag tror inte att jag aldrig har svettats så mycket. Helt underbart var det dock.
 
Såhär kort sammanfattat var det alltså en helt fantastisk festival, speciellt Green Day, som jag hade väntat på att få se igen i tre år, var helt underbara och jag var typ berusad av lycka efteråt, och 30 Seconds to Mars översteg mina förväntningar. De var helt otroliga. Men framförallt älskade jag atmosfären på festivalen, och musikälskare som man är var det härligt att få höra musik från alla håll och kanter hela dagen. Helt klart värt. Om det finns lika bra artister nästa år så ska vill jag verkligen åka dit igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0