Follow on Bloglovin

Oh, England.

2015-01-29 23:22:00
 
En av mina favoritbilder från resan eftersom det liksom är London i ett nötskal, med Big Ben och den röda double deckern.
 
Diskuterade kort med Hanna tidigare ikväll om vår vistelse i London förra oktober, och blev så himla ressugen (är det ens ett ord? Res-sugen?). Jag vill gärna till England igen, men kanske inte London den här gången. Jag besökte ju Manchester för snart fem år sen (herregud, är det så länge sen?) på min första resa till England, och jag känner att det skulle vara kul att se mer av landet än bara huvudstaden som jag redan har sett två gånger (i och för sig har jag ju ändå bara hunnit se en bråkdel av allt London har att erbjuda, men i alla fall). Planer om en resa till Brighton har sådär smått redan börjat formas i mitt huvud, så det hoppas jag blir av någon gång. Irland och Skottland har också länge stått högt på min lista, så vi får se.

Vill ha-begär.

2015-01-11 21:28:10
Det känns som om jag inte skulle tala om annat än Game of Thrones just nu (nästan alla mina tweets från typ två veckor bakåt handlar enbart om serien), men som sagt - är man besatt så är man! Jag vill gärna skylta med min besatthet genom att bära någon av skjortorna ovan, helst alla, men någon slags behärskning måste jag väl ha. Lite ska jag låtsas vara en ansvarsfull vuxen och fundera innan jag beställer någon av dem, men c'mon, who am I kidding? En beställning kommer troligtvis göras inom snar framtid.

Ode to Green Day.

2015-01-10 23:25:00
 
Blev lite nostalgisk såhär mot kvällskvisten och bestämde mig för att kolla på musikvideos av Green Day på Youtube. Sitter nu här med mer känslor än vad mitt hjärta nästan klarar av.
 
Det är konstigt det här med musik. För att vara helt ärlig så vet jag inte vad exakt det är som tilltalar mig med Green Day. Det finns säkert massvis med band som är skickligare med sina instrument, som har "bättre" sångtexter och som har mer finess i sitt musikskapande. Men ändå är det detta band som på något sätt har kravlat sig in i mitt hjärta och fortsättningvis finns där som mitt favoritband.
 
Green Day är lite som en gammal vän. Det var en tid för ungefär sex år sedan då jag återupptäckte bandet som jag inte lyssnade på annat: det var Green Day, non-stop, 24/7, hela tiden. Nuförtiden lyssnar jag på en hel del andra artister och band, sådant som jag aldrig skulle ha lyssnat på för sex år sedan, och Green Day har lite hamnat i skymundan. Men ändå är det detta band som jag har starkast relation till. Det känns fint att lyssna på låtar man älskade för så många år sedan, under en helt annan tid i sitt liv, och ännu finna att man älskar dessa låtar lika mycket och ännu kan relatera till dem. Det känns speciellt på något sätt, att han en sån fin och långvarig vän i musiken.
 
Snart är det fem år sedan jag såg dem live för första gången. Jag har sett dem tre gånger hittills (andra gången reste jag till England för dem, that's how much I love this goddamn band!), och efter varje gång så har det känts som jag har varit full på lycka. Jag har stapplat bort från publikhavet med ett stort leende på läpparna, tacksam över att detta fantastiska band existerar. Jag längtar tills de släpper nytt och börjar turnera igen, för då kommer jag finnas där, hoppandes omkring i publiken och skrika och sjunga tills jag blir hes och full.

Befinner mig i en Game of Thrones-bubbla.

2015-01-08 16:00:00
 
Jag har, i lite över en veckas tid, befunnit mig i en, vad jag kallar det, "seriebubbla". Det här händer relativt ofta mig då det kommer till olika TV-serier: jag börjar kolla på en TV-serie, fastnar för den, nynnar på introt, börjar söka merchandise, kan inte tänka på annat, vill inte prata om annat tills jag slutligen har sett igenom alla säsonger som finns så snabbt det bara går. Sedan börjar jag troligtvis om från säsong ett och är fortsättningsvis som besatt av just denna TV-serie. Tiden som besattheten pågår varierar, det kan vara två veckor, tre månader eller flera år tills det övergår i en mer "normal" kärlek. Eller helt enkelt tills jag hittar en ny TV-serie som får ta dess plats.
 
Den här gången är det Game of Thrones som jag är besatt av. Grejen med Game of Thrones är att jag flera år har tänkt börja se på serien, men jag har liksom känt att det aldrig har varit rätt tid för det. Men så vann jag första säsongen av serien i #pelleskalender, fick den på posten förra tisdagen och har ganska långt haft ögonen som fastklistrade vid TV:n sedan dess. Ända tills idag, då jag såg sista avsnittet av fjärde säsongen och måste vänta till april innan femte säsongen börjar sändas. Ugh.
 
Varför jag egentligen tycker om serien vet jag inte, den är sjukt komplicerad att hänga med i (under första säsongen höll jag konstant i pappret med släktträden som följde med DVD:n samt frågade med jämna mellanrum min lillasyster vad som egentligen hände), det finns tusen olika familjer och de har alla svåra namn och typ alla man tycker om dör. Men det är ändå något som håller mig fast lika hårt som Joffrey håller i sin jävla krona. Fair warning: om ni inte har sett Game of Thrones och börjar kolla serien, var förberedda på att hata Joffrey så mycket att det gör ont i er. Jag har inte hatat en karaktär så mycket sedan Umbridge i femte Harry Potter-boken, och det säger en del.
 
Men ja, det var vad jag hade att säga. Är tillbaks i Vasa och gör mig redo för mera studier. Påbörjar vårterminen med långhelg, yaaas. (som troligtvis kommer tillbringas med att se om Game of Thrones)

RSS 2.0