Follow on Bloglovin

Det kraschade tåget som återuppstod.

2015-02-01 00:07:00
Glee. Vad ska man riktigt säga om Glee? Som ett tåg som de två, tre första säsongerna gled fram på rälsen utan några problem, för att sedan nånstans under fjärde och femte säsongen glida av rälsen och krascha, och så är tåget fullt med döda människor.
 
...
 
Hursomhelst, nu har tåget hittat tillbaks till rälsen. Eller kanske det är ett helt nytt tåg, jag vet inte ens själv för jag kan inte hålla reda på mina idiotiska liknelser längre. I alla fall, sjätte och sista säsongen av Glee är på gång, och jag är positivt överraskad. Det är lite som om serien skulle ha hittat tillbaks till sina rötter där den kan skämta om sig själv och inte ta sig själv på för stort allvar. Det är absolut inte samma Glee som säsong ett och två, men det är en klar förbättring från de senaste säsongerna.
 
Dock bryr jag mig ännu inte om de nya kidsen, hur mycket de än försöker få mig att gilla dem. Sorry, new kids, you'll never be as good as the old New Directions!

Vill ha-begär.

2015-01-11 21:28:10
Det känns som om jag inte skulle tala om annat än Game of Thrones just nu (nästan alla mina tweets från typ två veckor bakåt handlar enbart om serien), men som sagt - är man besatt så är man! Jag vill gärna skylta med min besatthet genom att bära någon av skjortorna ovan, helst alla, men någon slags behärskning måste jag väl ha. Lite ska jag låtsas vara en ansvarsfull vuxen och fundera innan jag beställer någon av dem, men c'mon, who am I kidding? En beställning kommer troligtvis göras inom snar framtid.

Befinner mig i en Game of Thrones-bubbla.

2015-01-08 16:00:00
 
Jag har, i lite över en veckas tid, befunnit mig i en, vad jag kallar det, "seriebubbla". Det här händer relativt ofta mig då det kommer till olika TV-serier: jag börjar kolla på en TV-serie, fastnar för den, nynnar på introt, börjar söka merchandise, kan inte tänka på annat, vill inte prata om annat tills jag slutligen har sett igenom alla säsonger som finns så snabbt det bara går. Sedan börjar jag troligtvis om från säsong ett och är fortsättningsvis som besatt av just denna TV-serie. Tiden som besattheten pågår varierar, det kan vara två veckor, tre månader eller flera år tills det övergår i en mer "normal" kärlek. Eller helt enkelt tills jag hittar en ny TV-serie som får ta dess plats.
 
Den här gången är det Game of Thrones som jag är besatt av. Grejen med Game of Thrones är att jag flera år har tänkt börja se på serien, men jag har liksom känt att det aldrig har varit rätt tid för det. Men så vann jag första säsongen av serien i #pelleskalender, fick den på posten förra tisdagen och har ganska långt haft ögonen som fastklistrade vid TV:n sedan dess. Ända tills idag, då jag såg sista avsnittet av fjärde säsongen och måste vänta till april innan femte säsongen börjar sändas. Ugh.
 
Varför jag egentligen tycker om serien vet jag inte, den är sjukt komplicerad att hänga med i (under första säsongen höll jag konstant i pappret med släktträden som följde med DVD:n samt frågade med jämna mellanrum min lillasyster vad som egentligen hände), det finns tusen olika familjer och de har alla svåra namn och typ alla man tycker om dör. Men det är ändå något som håller mig fast lika hårt som Joffrey håller i sin jävla krona. Fair warning: om ni inte har sett Game of Thrones och börjar kolla serien, var förberedda på att hata Joffrey så mycket att det gör ont i er. Jag har inte hatat en karaktär så mycket sedan Umbridge i femte Harry Potter-boken, och det säger en del.
 
Men ja, det var vad jag hade att säga. Är tillbaks i Vasa och gör mig redo för mera studier. Påbörjar vårterminen med långhelg, yaaas. (som troligtvis kommer tillbringas med att se om Game of Thrones)

Jag tänkte skriva en småsnuskig rubrik men så ändrade jag mig.

2014-11-28 10:08:11
Jag avbryter min oplanerade bloggpaus för några rörliga bilder på Stephen Amell. Enjoy!
 
 
(Och med lite menade jag ju då alltså ganska många. Goddamn, hur snygg man kan vara! Och ja, min nya besatthet är TV-serien Arrow, se den!)

Back at Litchfield.

2014-06-11 21:59:00
 
 
Har nu sett klart säsong två av Orange Is the New Black. Alltså, Morello, did not see that coming! Och Alex! Piper! Pornstasche! Taystee! Crazy Eyes! Rosa! Och RED!
 
[fortsätter med högre och högre röst att säga alla karaktärers namn med mer och mer upprymdhet i rösten för OH MY GOD]
 
Alla ni som har kollat säsong två kan troligtvis relatera till detta inlägg. Ni som inte ännu har kollat Orange Is the New Black, varför inte? Gör det nu, direkt!

Storstädning.

2014-02-09 21:25:45
 
Look how tidy it is, LOOK! Och ja, jag har en Torchwood-bakgrundsbild. Nördpoäng till mig.
 
Idag har jag haft en riktig storstädning. Ja, i min dator alltså. Åtminstone 100 GB lyckades jag skrapa bort från datorn på något sätt eller vis, så nu finns det massor med rum att fylla igen. Det känns så himla bra, som om hela mitt liv liksom har blivit lite uppstädat och bättre. Tills vardagen börjar imorgon igen och jag återigen är lika vilsen och inte vet vad jag ska ta mig till med mitt liv, hahahahHAHAHA.
 
(long pause)
 
Ja, annars då? Not much, to be honest. Jag har tillbringat i stort sett hela min helg med att hosta, harkla och snora i soffan med extramaterial från Doctor Who på TV:n framför mig. Jag fyller nämligen år i nästa månad, och som en tidig födelsedagspresent av mamma och pappa fick jag ett box set med fyra första säsongerna, inklusive en hel drös med extramaterial. Jag kan höra ännu mer nördpoäng ramla in.
 
 

I'll be a beautiful angel.

2014-01-25 16:12:00
 
Så. Dallas Buyers Club. Filmen är en sann historia om mannen Ron Woodroof, spelad av Matthew McConaughey, som finner sig själv infekterad med AIDS i mitten på åttiotalet. Läkarna säger att han har en månad kvar att leva, men han lyckas överleva i ytterligare sju år genom att illegalt smuggla in mediciner i USA som hjälper både honom och medlemmarna i hans "Dallas Buyers Club" som han startar upp. Rayon, spelad av Jared Leto, blir hans otippade affärspartner.
 
Detta är en film jag har väntat på sedan jag såg de första bilderna på Jared Leto utmärglad, sminkad och klädd i klänning. Under de senaste månaderna har både filmen överlag och herr Leto lyckats kamma ihop en hel del prestigefyllda priser. Den är även nominerad till sex Oscars-statyetter, av vilka en är för Jared Leto och hans tolkning av den transsexuella Rayon. Jag är ju förstås partisk när jag säger detta i och med att jag älskar Jared Leto och hela tiden har velat att han ska vinna en Oscar, men efter att faktiskt ha sett filmen kan jag ärligt säga att han förtjänar den. Matthew McConaughey är även han nominerad till en Oscar och han förtjänar verkligen också att vinna för sin roll.
 
Om ni vill ha en lättsam film att se någon kväll skulle jag inte rekommendera Dallas Buyers Club. Men om ni vill se något som kommer beröra er till ert allra innersta, då är detta en film för er. Var dock beredda på att den här filmen inte kommer lämna er ifred på några dagar, den kommer dröja sig kvar i era huvuden.
 

In a hole in the ground there lived a hobbit.

2014-01-03 20:12:00
 
Hejsan svejsan, och gott nytt år! Är det bara jag som ännu har svårt med det här pratet om 2014? Jag tycker inte det är riktigt okej att 2013 är slut redan. Det känns ju som om det precis började och man ännu skrattade åt dem som trodde att jorden skulle gå under i slutet av 2012. Ah, good times.
 
Fastän jag har haft svårt att hålla reda på veckodagarna nu när jag har haft julledigt, så är jag nästan säker på att det är fredag idag. Jag och lillasyster passade på att gå på bio och se The Hobbit: Desolation of Smaug igen, och fasingen, den var faktiskt bättre nu när jag såg den andra gången. I och för sig kan det ha att göra med att jag faktiskt gick på WC den här gången istället för att hela den sista timmen önska att filmen skulle vara slut så att jag kunde lätta på trycket. Varför ska det vara så skämmigt att besöka WC:n medan man är på bio förresten? Har det något med den finska mentaliteten att göra? Eller så är det bara jag som tycker det är pinsamt och ingen annan har reflekterat över det alls.
 
Nu sitter jag hursomhelst och lyssnar på soundtracket till filmen och läser om boken. Jag läste den när jag gick i typ sjunde klass, och jag vet att jag gillade den, men kommer egentligen inte ihåg något som hände i den, vilket ju är lite förargligt. 
 
Nåja, hoppas ni får en trevlig helg. Nästa blogginlägg kommer troligtvis i februari om jag känner mig själv rätt. Hejs!
 

The Day of the Doctor.

2013-11-23 10:04:00
 
Idag, idag, IDAG! Dagen jag har väntat på i sex månader. Doctor Who's 50th Anniversary Special. The Day of the Doctor. Matt Smith och David Tennant i samma avsnitt. Tillsammans! Jag har peppat för den här dagen hela veckan genom att kolla massor med Doctor Who, lyssna på detta och baka detta. Det känns som om jag nästan skulle spricka av all förväntan och vetskapen om att jag kommer få uppleva awesomeness in its purest form inom mindre än tjugofyra timmar. Att finsk TV även har beslutat att faktiskt sända avsnittet på samma gång som typ sjuttiofem andra länder så att vi i Finland också kan vara en del av det globala firandet är ju bara för coolt. Dessutom ska jag även se Catching Fire, andra delen i The Hunger Games-trilogin, idag, så det kommer vara mycket känslor involverade denna dag. Kommer troligen gråta i något skede bara för att jag känner för mycket helt enkelt. (nerd alert)
 
Det var liksom allt jag skulle säga. Nu kommer det inga uppdateringar förrän i december igen antar jag.
 
Tjolahopp.
 
#savetheday

Vila i frid Cory Monteith

2013-07-14 22:26:00
 
Jag har länge redan tyckt att TV-serien Glee blivit sämre och sämre. Jag står fast vid att de två första säsongerna vad de allra bästa, sedan har det gått stadigt neråt och hur det ska bli i de nästa två säsongerna vill jag inte ens tänka på. Men trots att serien har blivit sämre har jag alltid älskat skådisarna i serien. Jag har följt med dem på Twitter och andra sociala medier, och det är de som gör serien till vad den är.
Så när jag imorse fick veta att Cory Monteith, som har en huvudrollerna i serien, dog med endast 31 år på nacken av okända orsaker i Vancouver igår kunde jag inte stoppa tårarna, och hela dagen har tillbringats i en slags melankolisk bubbla som troligtvis inte kommer spricka på ett tag. Så otroligt sorgligt, och jag vill inte ens tänka på hur hans närmaste känner sig. Hans karaktär Finn var inte min favoritkaraktär (trots detta kommer han dock lysa starkt med sin frånvaro och även vara saknad av mig då serien kör igång igen i höst), men Cory själv verkade vara en så otroligt fin människa med stor livsglädje och som alltid lyste upp som en solstråle då han log. Utöver min hjärtesorg över hans död har detta även fått mig att inse att herregud, mina idoler är människor, de är dödliga som alla vi andra. De är inga superhjältar med magiska mantlar som gör att de lever för alltid, de kan plötsligt vara borta. Sådär bara. Det är en jobbig tanke.
 
Hur konstigt det än känns att skriva det så: Vila i frid Cory Monteith, du kommer vara otroligt saknad!
 

Doctor? Doctor Who?

2013-05-14 12:41:00
 
It's happened again. Jag får nu som då såna där ryck där jag blir helt besatt av en TV-serie, där jag tweetar tvångsmässigt om den, drömmer om den, hör ljudeffekter från den och tror att jag ser karaktärer från den i ögonvrån. Denna gång är det Doctor Who (den nya versionen) det handlar om. Jag höll mig länge borta från den eftersom jag inte trodde att sci-fi och aliens var min grej, but as it turns out, it is! Speciellt om man kombinerar det med tidsresor, en lustig utomjording som ser ut som en snygg brittisk man och lavinartade mängder av känslor som ibland ger ditt hjärta en rak högerkrok. Jag har fyra avsnitt kvar att se innan sjunde säsongens sista avsnitt sänds i söndag, och sedan vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till med mitt liv. Se om allting?

Watch The Walking Dead, they said. It'll be fun, they said.

2013-04-01 22:16:00
 
 
Tänk er en god vän. En vän som ibland begår misstag, gör dig ledsen och som kan krossa ditt hjärta fullständigt, men som du ändå älskar. Vännen som åker iväg någonstans under flera månaders tid. Du håller kontakten, får lite vykort då och då där vännen kanske i vaga ordalag redogör lite för vad som kommer hända och vad ni kommer hitta på när hen kommer tillbaks om sju månader. Och visst, du har andra kompisar som du kan umgås med, men just nu känns det som om ingen riktigt kan mäta sig med just denna vän. Du ser fram emot att få träffa din vän igen mer än någon kan ana, men tills dess får du nöja dig med vykorten. Lite så känns det nu när The Walking Dead har tagit paus och inte kommer med nya avsnitt förrän i oktober.
 
Mvh.
strong independent nerd who don't need no real human friends as long as she got her shows

Why does my heart cry?

2013-03-11 19:04:00
Förra månaden bestämde jag mig för att kolla på filmen Moulin Rouge för första gången, och blev direkt kär. Fantastisk musik, tragisk kärlek och Ewan McGregor som sjunger - what's not to love liksom? Soundtracket, och speciellt några få sånger som jag inte kan få nog av, har spelat om och om igen i mina hörlurar sedan jag såg filmen. Två av dessa tänkte jag tipsa om.
 
El Tango De Roxanne. Den här sången är så oerhört mäktig och intensiv att jag får rysningar bara jag tänker på den.
 
Come What May. Jag förstår verkligen inte varför inte Ewan McGregor bara sjunger hela tiden istället för att prata. Jag skulle i och för sig sakna den charmiga skotska accenten som hans tal har, men det är väl en smäll man får ta. Glee gjorde dessutom en vacker version av denna sång i förra veckans avsnitt där mina favoriter Chris Colfer och Darren Criss sjunger till varandra som sina karaktärer Kurt och Blaine. (insert shrill fangirl scream here)

We survive this by pulling together, not apart.

2013-01-16 15:57:14
Den senaste veckan eller så har tillbringats i sittande ställning med ögonen som fastlimmade på TV-serien The Walking Dead. Jag har spelat spelet Telltale Games gav ut, läst några av böckerna men började inte se på serien förrän i december. Jag såg ett avsnitt här och där, men någonstans i säsong två sögs jag in totalt och rätt som det var hade jag sett alla avsnitt som har släppts. Nu är det lite mindre än en månad tills nästa avsnitt i säsong tre släpps, och jag blir mer och mer besatt av den här fantastiska serien för varje dag som går. Det enda negativa är att de karaktärer man gillar i slutändan troligtvis kommer dö, eftersom serien ju ändå utspelar sig i en apokalyptisk värld där människor en efter en får se sig besegrade.
Om man bortser från detta så är serien sjuktjävlarövawesome (that's a word!) och är totalt värd att lägga ner all sin fritid på i några dagar. Den har nu stolt fått inta sin plats bredvid mina andra favoriter då det kommer till TV-serier och kommer säkert också stanna där ett bra tag.

Torka aldrig tårar utan handskar.

2012-10-04 18:48:00
För några månader sedan läste jag Jonas Gardells första del i hans boktrilogi Torka aldrig tårar utan handskarKärleken heter den, andra delen heter Sjukdomen och tredje delen heter Döden. Historien är sann och handlar om när AIDS kom till Sverige och spred sig bland de homosexuella. Den nya pesten kallades den. Denna historia är så hjärtskärande vacker och tragisk att man inte kan annat än älska den och lite hata den på samma gång för att den får en att känna så otroligt mycket som man inte var beredd på. Glädje och sorg avlöser varandra och får mig att gråta för människorna som Jonas Gardell skriver om. 
 
TV-serien som baserar sig på boktrilogin har premiär på svenska SVT i måndag. Jag har inte ännu hittat på något sätt att se den här i Finland, men något måste jag ju komma på för det här är en serie som jag verkligen vill se.

So let's just stay awake until we grow older.

2012-10-03 20:10:00
Eloge Magazine tipsade idag om min blogg på sin hemsida, de tog kontakt med mig för några veckor sedan och frågade om de de fick låna bild och tipsa om mig. Jättekul att de tycker min blogg är värd att tipsas om! Har dock inte märkt så stor skillnad i besöksstatistiken idag. Roligt att vara med på framsidan av hemsidan i alla fall!
 
Min hjärna känns ganska mosig just nu, har suttit framför datorn hela dagen. Ja, nu tror ni väl att jag är en helt fantastiskt flitig studerande, men nej. Har hittat på allt annat att göra, och först nu på kvällskvisten blev jag klar med mitt rough draft av uppgiften. Ännu behöver den finslipas ganska rejält, suck. Men vad kan man göra när internet kryllar av spoilers för denna veckas avsnitt av Glee och man finner sig själv bli helt förstörd över dem? Helt otroligt hur denna serie har mitt hjärta i ett järngrepp, speciellt då det kommer till mina favoritkaraktärer kan jag bli helt förstörd, I kid you not. Och då har Glee blivit avsevärt mycket sämre en lång tid redan, men ändå kan jag inte liksom sluta titta. Inte ännu åtminstone.
 
Nerd out.

Serierna samlas på hög.

2012-08-05 21:49:26
Glee - The Vampire Diaries - How I Met Your Mother - Go On - American Horror Story - The New Normal
 
Detta är alla de TV-serier jag planerar att följa med i höst. En hel del alltså, och jag har en känsla av att det kanske kommer komma flera innan löven har hunnit byta färg.
Glee är ju, trots en överdålig säsongsavslutning, ett måste, och jag kan bara hoppas att fjärde säsongen inte gör mig besviken. The Vampire Diaries sista avsnitt lämnade mig otroligt törstig efter mer så oktober kan inte komma snabbt nog. How I Met Your Mother har länge, länge varit en favorit och efter sjunde säsongens sista avsnitt hade jag ett stort leende på ansiktet för det slutade som jag hade hoppats hela säsongen. Go On är Matthew Perrys nya serie som jag ärligt talat inte vet så mycket om men som ändå måste kollas in för kom igen, det är ju Matthew Perry! American Horror Story är störd och sjuk i huvudet och borde antagligen skjutas, men andra säsongen har premiär nu i höst och jag kommer sitta bänkad. Och till sist, The New Normal, Ryan Murphys nya serie som handlar om ett gaypar som vill starta familj och tar hjälp av en surrogat. Har en känsla av att jag inte kommer ha brist på tidsfördriv i höst åtminstone.
 
Nu är det sängdags för mig innan en ny arbetsvecka börjar, och den kickas igång med en dag på sju timmar. Natt, natt!

Helrenovering!

2012-07-21 20:44:01
 
Tadaaa. Efter flera timmars kodande, x antal svordomar samt mycket blod, svett och tårar är min nya design någorlunda klar. Några småsaker återstår, bl.a. har jag tänkt skriva en liten presentation om mig själv i menyn, men annars är den klar, och jag är så nöjd! Jag har aldrig riktigt tyckt om min förra design, och trots att min nya ganska långt baserar sig på samma layout så är den här mycket mer stilren än den förra som var ganska all over the place. Man blir ju dessutom så glad när man märker att man faktiskt börjar lära sig CSS- och HTML-kodning när man för inte alls så länge sedan var totalt värdelös på allt sånt.
 
Nu ska jag ta och kolla på The Vampire Diaries. Lyckades övertyga min syster att ge serien en chans och nu är även hon fast, så nu tittar vi på första säsongen. Jag ser alltså om samma avsnitt som jag såg för endast lite över en vecka sedan. Nördpoängen bara ramlar in.

Last night we fell apart, and broke to pieces.

2012-07-20 07:42:00
Det känns lite sådär smått ironiskt när jag för några veckor sedan suckade av missnöje varje gång jag såg någonting som handlade om The Vampire Diaries när jag nu är passligt besatt av serien. Men en tråkig, grå kväll så satt jag inne och tänkte att jag väl kan ge hela grejen en chans. Det slutade med att jag plöjde igenom seriens alla tre säsonger på lite mer än en vecka.
För de som inte riktigt har koll på vad denna serie handlar om kan jag summera riktigt snabbt: två vampyrbrorsor som är över hundra år gamla blir båda förälskade i en tonårig tjej. Hörs otroligt fjåmpigt, jag vet. Men fastän denna kärlekstriangel är en röd tråd genom hela serien så händer det helt sjuka mängder med saker runtomkring dessa tre personer som gör att serien inte har en tråkig stund och som gör att man tänker "Nämen bara ett avsnitt till!" som sedan slutar i fem avsnitt till. Och inte ska jag heller sopa under mattan med att jag även älskar det där kärlekstramset. Ian Somerhalders karaktär Damon Salvatore är hands down min favoritperson i hela serien, han är så underbart förjävlig och bitter.
Och förstå min sorg då det inga nya avsnitt kommer förrän elfte oktober. Jag vet inte hur jag riktigt ska hantera abstinensbesvären, funderar på att läsa böckerna och se om de är lika bra som serien.

När man drar ett sånt här maraton med en serie märker man vissa saker bättre än om man ser avsnitten åtskilda. Här är några sådana som jag har lagt märke till:
  • Massor med dörrar öppnas.
  • Telefoner används. Mycket. Nästintill missbrukligt mycket.
  • Damon borde klassas som en alkoholist med tanke på hur mycket alkohol han häller i sig. Alkoholintaget är överlag väldigt högt i denna serie när jag tänker efter.
  • Folk tycker om att forma ord med munnen i denna serie. Typ "I love you" eller "Thank you" när man kramar någon och personen man säger det till står bakom kramobjektet.

Love was when I loved you.

2012-04-19 21:10:32
Titanic är precis lika sorglig i 3D om ni ville veta. Var och såg den igår på bio, och jag kan inte komma ifrån hur otroligt underbar denna film faktiskt är. Lite utav mental tortyr, ja, men så sjukt bra. Kärlekshistoren må vara cheesy för vissa, med en person från den övre klassen och en från lite sämre förhållanden som förälskar sig, but so be it. Jag köper det ändå för det är så fasikens bra gjort hela köret! Och lovestory i all ära, men jag tycker även att allt annat i filmen är så fantastiskt välgjort och man får en hemskt känsla av hur det kanske kunde kännas att vara med på skeppet den där fasansfulla natten. Sen vet jag inte om det bara var jag, men 3D-effekterna var verkligen några av de bästa jag har sett om man jämför med alla andra filmer jag har sett tredimensionellt.
Men ja, sammanfattat: se den om ni har möjlighet! Tre timmar med denna film framför de 3D-glasögonprydda näsorna blir faktiskt inte långtråkigt.

Tidigare inlägg
RSS 2.0