Follow on Bloglovin

Time grabs you by the wrist, directs you where to go.

2010-03-01 22:13:43


Är det bara jag som tycker att tiden rusar förbi alltför snabbt och man har svårt att nappa tag i den? Det slog mig precis. Om 25 dagar blir jag 18. Vuxen, skulle vissa säga. Hemska tanke. Jag, vuxen?! Fastän jag har väntat flera år på min 18-årsdag så känns det ändå litet främmande att jag officiellt kommar vara "vuxen".
Om några månader kommer jag att gå ut tvåan i gymnasiet och kommer vara tvungen att välja vad jag vill skriva för ämnen i studentskrivningarna under mitt tredje år. Inget jag tar lätt på bör tilläggas.
Nästa år blir det som sagt studentskrivningar. Och då frågar jag mig: hur gick det här så snabbt? Det var ju inte länge sen jag var 12 år och sade att den enda orsaken till att jag skulle gå gymnasiet var för att få åka i vita overaller på ett lastbilsflak och kasta godis åt alla barn. Nu är ju snart den dagen här. Det är inte ens ett år tills dess.
Efter det är det inte länge kvar tills jag måste bestämma mig för vad jag vill tillbringa resten av mitt liv med att göra, vilket jag inte har den blekaste aning om. Det ska alltså bestämmas om ungefär ett år.
Det känns som om tiden skulle slinka ur händerna på mig, och det finns inget jag kan göra för att stoppa det. Det skrämmer mig en aning. Förvirrande är det också. När man så desperat väntar på en viss händelse och en viss tid, så finns det massor med otrevliga saker som först måste göras innan man slipper dit. Det medför blandade känslor. Å ena sidan väntar jag så sjuhelvetes mycket på sommarlovet och på Green Day bland annat och vill att allt det helst ska komma med en fingerknäppning, medan jag å andra sidan vill att det ska ta några år ännu innan sommaren kommer, just på grund av t.ex. valet av ämnen till studentskrivningar som jag känner stor ångest för.

Tiden går en aning för snabbt helt enkelt. Jag hinner knappt med. Och fastän det känns trevligt ibland, så känner jag mig lite hjälplös. Tiden liksom bara går och går, och jag kan inte göra något för att stoppa den, eller möjligtvis ens få den att gå litet långsammare. Tiden tar mig om handleden och säger "nu är det hit du ska". Och fastän jag stretar emot, så är tiden starkare, och jag tvingas följa med, emot min vilja.

Another turning point, a fork stuck in the road
Time grabs you by the wrist, directs you where to go...

RSS 2.0