Follow on Bloglovin

Ode to Green Day.

2015-01-10 23:25:00
 
Blev lite nostalgisk såhär mot kvällskvisten och bestämde mig för att kolla på musikvideos av Green Day på Youtube. Sitter nu här med mer känslor än vad mitt hjärta nästan klarar av.
 
Det är konstigt det här med musik. För att vara helt ärlig så vet jag inte vad exakt det är som tilltalar mig med Green Day. Det finns säkert massvis med band som är skickligare med sina instrument, som har "bättre" sångtexter och som har mer finess i sitt musikskapande. Men ändå är det detta band som på något sätt har kravlat sig in i mitt hjärta och fortsättningvis finns där som mitt favoritband.
 
Green Day är lite som en gammal vän. Det var en tid för ungefär sex år sedan då jag återupptäckte bandet som jag inte lyssnade på annat: det var Green Day, non-stop, 24/7, hela tiden. Nuförtiden lyssnar jag på en hel del andra artister och band, sådant som jag aldrig skulle ha lyssnat på för sex år sedan, och Green Day har lite hamnat i skymundan. Men ändå är det detta band som jag har starkast relation till. Det känns fint att lyssna på låtar man älskade för så många år sedan, under en helt annan tid i sitt liv, och ännu finna att man älskar dessa låtar lika mycket och ännu kan relatera till dem. Det känns speciellt på något sätt, att han en sån fin och långvarig vän i musiken.
 
Snart är det fem år sedan jag såg dem live för första gången. Jag har sett dem tre gånger hittills (andra gången reste jag till England för dem, that's how much I love this goddamn band!), och efter varje gång så har det känts som jag har varit full på lycka. Jag har stapplat bort från publikhavet med ett stort leende på läpparna, tacksam över att detta fantastiska band existerar. Jag längtar tills de släpper nytt och börjar turnera igen, för då kommer jag finnas där, hoppandes omkring i publiken och skrika och sjunga tills jag blir hes och full.

You might laugh, you might frown, walking 'round London town.

2014-07-11 08:39:00
Bilder från när jag besökte London för två år sedan med syskonen.
 
Yes, this is happening. Jag kommer besöka London igen, den här gången med fina Hanna vid min sida. Denna resa kommer dock ha Harry Potter som tema. Mamma hittade nämligen en annons i en tidning om en resebyrå som gjorde reklam för Harry Potter-resa till London (dvs. en Londonresa med besök till Warner Bros. Studio Tour London - The Making of Harry Potter), och eftersom jag vet att Hanna är lika stor Harry Potter-nörd som jag är, skickade jag direkt och frågade om hon var intresserad. Självklart var hon det, så efter lite (läs: mycket) mejlande fram och tillbaka med resebyrån så hade vi mindre än en vecka efter att mamma sett annonsen bokat resa tills mitten av oktober. Hur fantastiskt som helst! Nu har man något att se fram emot i höst. Förutom att börja studera pedagogik förstås. Ja, jag slapp in på pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi, wohoo! Så nu är det lägenhetssökande som gäller, vilket inte är det lättaste när Vasa ligger sisådär sex timmar bort. Men det löser sig nog.
 
I söndag åker jag och syrran för övrigt över till Estland, och på tisdagen ser vi Thirty Seconds to Mars igen! (insert shrill screaming here) Förra veckan besökte jag och min vän Johanna även Ruisrock, där vi bl.a. såg Studio Killers allra första spelning och Lily Allen (som jag nu är kär i). Mer om det (kanske) i ett annat inlägg.

MUSE! Sådär typ en månad i efterhand.

2013-08-20 17:01:00
 
Egentligen skulle jag vilja proppa in typ tjugo bilder i detta inlägg bara för att jag vill få alla att förstå hur absolut fantastisk Muses konsert för lite på en vecka sedan var, men sanningen är att bilderna lyckades kanske fånga en bråkdel av den maffighet som jag och alla andra i Olympiastadion i Helsingfors upplevde den kvällen. Så det får räcka med sju stycken.
 
Trots att jag kom efter att dörrarna hade öppnats fick jag en hyfsat bra plats, och ju längre kvällen framskred desto längre fram lyckade jag slinka mellan folk. Förbanden var inhemska French Films samt danska Mew. Mew har jag hört en del på så det var roligt att få se dem live - sångaren har en helt otrolig röst.
 
Sedan, SEDAN! Stunden som alla i hela publiken hade väntat på. Minuterna innan Muse kom så nästan vibrerade luften av förväntan. När de sedan kom ut och drog igång med Supremacy hade jag helt glömt bort tristessen som uppstod efter flera timmars ensamt väntande samt behovet för en toalett som jag den senaste timmen hade känt smyga sig på. Allting blev bara helt underbart, och, precis som förra gången jag såg Muse, vet jag inte riktigt hur jag kan beskriva vad jag var med om i ord. Det var mäktigt, fantastiskt, vackert... Under en sång hade de en konfettikastande akrobat som hängde ur en gigantiskt glödlampa som i sin tur svävade över hela publikhavet (se bildbomben). Ni hör ju själva. Deras scenshow var dessutom tio gånger större och bättre än i vintras då de var intryckta i Hartwall-arenan.Muse gör sig absolut bäst utomhus, där deras storhet verkligen kommer till sin rätta och kan uttryckas med pyroteknik och robotar. Ja, de hade en robot. Greatest show ever or what? Största besvikelsen, men på samma gång det häftigaste, var att de spontant bytte ut min favoritlåt Bliss mot två andra låtar som de inte hade spelat sedan 2001. Som sagt, lite synd, men ändå hur coolt som helst att de bestämde sig för att spela de låtarna istället.
 
Alltså, Muse. Om ni någonsin får möjlighet att se dem live - ta den. Ni kommer inte ångra er. Jag väntar redan på nästa gång de kommer till Finland.
 

Min första festival.

2013-07-22 18:56:00
 
Nåja, nu när sommarens andra stora musikupplevelse (Muse!) närmar sig med stormsteg så kanske det skulle vara dags att berätta om Rock The Beach-festivalen som jag var på för ungefär en månad sen. Om jag skulle skriva en löpande text skulle den bli längre än Bibeln för jag blir så upprymd och vill berätta allting in i minsta detalj. Så jag drar en snabb utvärdering.
 
Festivalens höjdpunkter: Green Day och 30 Seconds to Mars, de två band vi kom för och som inte gjorde oss besvikna.
Festivalens höjdpunkt deluxe: Jag och lillasyster fick träffa och få autografer av 30 Seconds to Mars. Känns fortfarande overkligt.
Festivalens dåligaste: min fucking skitkamera. Inte undra på att den kostade ynka trettiofem euro så sugig som den är.
Festivalens daredevil: Kanadensiska Billy Talents Benjamin Kowalewicz vågade skoja om Finlands ishockeylag. Burop hördes från publiken innan han skämtsamt tillade att nej då, visst gillar han Finlands lag. Sweden though? Not so much.
Festivalens besvikelse: Att vi missade Reckless Love i förmån för att köa till 30 Seconds to Mars signeringsgrej. Värt det dock!
Festivalens mest trumhinnespräckande: A Day to Remember. God dang, vad de förde oväsen.
Festivalens mest imponerande show: 30 Seconds to Mars, helt klart. Färgglada, gigantiska ballonger som släpptes ut i publiken, akrobater, dussintal folk upp på scenen... Fantastiskt!
Festivalens roligaste: jag frågade en främmande gosse om jag fick sitta på hans axlar under 30 Seconds to Mars då de spelade in material till en musikvideo, och det fick jag! Det var skitkul att alls få sitta på någons axlar, men en bonus skulle vara om jag faktiskt kommer synas i videon. Det återstår att se.
Festivalens svettigaste: Green Day. Jag befann mig som bäst på tredje raden, och jag tror inte att jag aldrig har svettats så mycket. Helt underbart var det dock.
 
Såhär kort sammanfattat var det alltså en helt fantastisk festival, speciellt Green Day, som jag hade väntat på att få se igen i tre år, var helt underbara och jag var typ berusad av lycka efteråt, och 30 Seconds to Mars översteg mina förväntningar. De var helt otroliga. Men framförallt älskade jag atmosfären på festivalen, och musikälskare som man är var det härligt att få höra musik från alla håll och kanter hela dagen. Helt klart värt. Om det finns lika bra artister nästa år så ska vill jag verkligen åka dit igen.

Festivaloskuld.

2013-06-25 23:20:00
 
Hoppas alla har överlevt midsommaren. Det gjorde jag i alla fall, och det är jag glad för, för imorgon ska jag se underbara Green Day igen! Åh, kan inte fatta att dagen äntligen är här. Och i fredag är det dags för 30 Seconds to Mars. Det känns som om det var igår jag skrek och typ kräktes av lycka i min lägenhet för att de båda skulle komma till Finland, och till samma festival dessutom. Lite nervöst är det eftersom det är min första festival, men bra ska det väl gå ändå.
 
Jahapp, har inget mer att berätta eftersom jag har jobbat hela månaden och det vill ingen höra om. Har också varit en sväng till Jakobstad för ett urvalsprov. Men mer om det när resultatet kommer. 
 
Vi hörs senare (om jag överlever morgondagen)!

Singing Radiohead at the top of our lungs.

2013-05-17 16:00:00
Mitt musikhjärta har inte slagit för Avril Lavigne på flera år, men i och med sången här ovan och den tillhörande musikvideon har jag känt hur det försiktigt har börjat slå för henne igen. Speciellt då hon i slutet av videon skejtar i kläder à la Complicated-videon slår det några extra slag, och jag känner hur den Avril-galna elvaåringen i mig hoppar omkring av glädje. Känner på mig att det här kommer bli en sån där låt som spelas sönder sommaren igenom på olika radiostationer.

Tongue twister deluxe.

2013-04-04 11:15:00
Prioriterar jag fel när jag sitter och försöker lära mig att sjunga med i den här senaste tungvrickaren av Toby Turner, aka Tobuscus, istället för att studera?

Why does my heart cry?

2013-03-11 19:04:00
Förra månaden bestämde jag mig för att kolla på filmen Moulin Rouge för första gången, och blev direkt kär. Fantastisk musik, tragisk kärlek och Ewan McGregor som sjunger - what's not to love liksom? Soundtracket, och speciellt några få sånger som jag inte kan få nog av, har spelat om och om igen i mina hörlurar sedan jag såg filmen. Två av dessa tänkte jag tipsa om.
 
El Tango De Roxanne. Den här sången är så oerhört mäktig och intensiv att jag får rysningar bara jag tänker på den.
 
Come What May. Jag förstår verkligen inte varför inte Ewan McGregor bara sjunger hela tiden istället för att prata. Jag skulle i och för sig sakna den charmiga skotska accenten som hans tal har, men det är väl en smäll man får ta. Glee gjorde dessutom en vacker version av denna sång i förra veckans avsnitt där mina favoriter Chris Colfer och Darren Criss sjunger till varandra som sina karaktärer Kurt och Blaine. (insert shrill fangirl scream here)

It's heartache every moment with you.

2012-12-31 15:17:00
I onsdags, på annandag jul, fick jag äntligen se HIM live då de hade sin första spelning på två och ett halvt år, inför endast ungefär fyrahundra människor. HIM är ett band som jag har lyssnat på av och till i nästan tio års tid, så det var verkligen dags att jag fick se dem nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva konserten i ord, så ni får nöja er med de bilder vi knäppte med syrrans telefon.
 
Nu är det nog dags att börja fixa mig inför kvällen, jag och syster har lillasyster här och så kommer ett litet kompisgäng om två timmar för att fira det nya året med oss. Gott nytt år till alla som klickar in sig här, hoppas ni får en fin kväll och en bra start på det nya året!

Dragonflies out in the sun you know what I mean.

2012-12-21 22:09:00
Min förälskelse till Muse utvecklades verkligen till en hel kärlekssaga efter att jag såg dem live. Deras musik spelar 24/7 i mina hörlurar och jag kan inte få nog. Därför införskaffade jag biljett för att se dem när de kommer tillbaks till Helsingfors nästa sommar. Hur underbart är inte det? Nu måste jag bara vänta på att endagarsbiljetter släpps till festivalen Rock The Beach där både Green Day och 30 Seconds To Mars ska spela så kommer min sommar bli den bästa någonsin!
 
Ikväll fick jag förresten jullov! Skickade precis in mina sista inlämningsuppgifter, och det känns så fantastisk skönt att ni inte ens kan föreställa er det. Nu är det snart dags för ett avsnitt av The Walking Dead med lillasyster. Jag  har läst några av serieböckerna och spelat datorspelet baserat på dem så bestämde mig för att även börja se på TV-serien när jag ändå var igång. Jag har inte sett mer än några avsnitt, men hittills verkar den vara riktigt bra.

And I'll hide from the world behind a broken frame.

2012-12-11 10:30:00
Så, igår såg jag Muse live för första gången. Och de var så otroligt bra att jag verkligen har svårt att veta hur jag egentligen ska komma tillbaks till vardagen igen. Deras show var fantastisk, publiken var fantastisk, de var fantastiska... Jag kan inte riktigt förklara i ord vad jag kände under de där två timmarna. Det var som om jag befann mig i en liten bubbla där jag kunde glömma allt tråkigt och bara hoppa, sjunga och skrika med i låtarna. Det känns nästan som ett måste att se dem igen när de kommer till Finland nästa sommar, jag behöver bara få någon med mig.
 
Kvällens bästa låt: Sunburn, som är en av mina favoritlåtar av Muse. Detta var en låt jag innerligt önskade få höra live men som jag verkligen inte trodde de skulle spela, så när jag hörde Matthew Bellamy spela de där första noterna på pianot fick jag spatt och dog lite.
Kvällens höjdpunkt: Matthew Bellamy pekade och tittade rakt på mig i början av Uprising! Jo, det är sant, till och med Johanna påpekade det efter konserten. Awesome? Awesome!
Kvällens mesta ös: när de drog igång Time Is Running Out, eller kanske Supermassive Black Hole. Hela publiken gungade.
Kvällens häftigaste: Deras scenshow. Laserstrålar, en stor videopyramid som sänktes ner från taket och massor med blinkande ljus och lampor.
Kvällens publikfrieri (det lilla det fanns): Till skillnad från de flesta andra konserter jag har varit på så fanns det relativt litet publikfrieri, bandet lät sångerna tala för sig själva helt enkelt. Men Bellamy sprang bl.a. längs en del av publiken och tog tag i deras händer samt hoppade praktiskt taget ner bland fansen i slutet av konserten. Några "hello, Helsinki!" och "kiitos paljon" ropade han också ut.
 
För övrigt har Matthew Bellamy precis lika storslagen röst på riktigt som när den är inspelad. Att få höra honom växla mellan alla låga och höga toner helt på riktigt... åh, jag får nästan gåshud bara jag tänker på det.

This is the last time I'll abandon you.

2012-12-09 19:57:27
 
Har verkligen haft fullt upp med studier, studier och vet ni vad till? Studier. Därav minimal bloggning. Just nu håller jag på och försöker få en någorlunda bra överblick över pedagogisk psykologi eftersom jag inte kommer få något gjort imorgon. Orsaken till det är en tripp till huvudstaden för att se magnifika Muse!
Åh, har väntat på den här konserten sedan juni när jag fick tag på biljetter, och imorgon gäller det äntligen. Fick dock lite magknip här emellan eftersom Matthew Bellamy bröt foten vilket ledde till att de var tvungna att ställa in sina spelningar i Norge och Sverige, så det var lite oklart om de alls skulle kunna följa sin turnéplan gällande Finland. Men så kom det klartecken och jag kunde pusta ut. Så ja, imorgon kommer jag och Johanna chilla tillsammans med Muse, härligt!

Taking a ride to my old haunts.

2012-11-17 13:37:00
 
Kort vad som har hänt medan det har varit tyst i bloggen:
  • studier
  • studier
  • mer studier
  • jag har hälsat på en vän och hennes lilla dotter
  • Green Day har släppt sitt andra album ¡Dosi sin skivtrilogi
  • jag har lyssnat på ¡Dos!
  • jag har köpt en hel hög begagnade Green Day-stuff från nätet
  • Green Day ska spela i Helsingfors i sommar (jag dog) på en festival där även 30 Seconds to Mars ska spela (jag dog ännu mer, which is impossible but whatever)
  • Glee har gjort ett Grease-tematiserat avsnitt, och jag har dansat loss till sångerna
  • jag har skaffat Netflix eftersom första månaden är gratis, än så länge har jag sett på en film och kommer troligtvis inte börja betala för det när månaden är slut
Ungefär så. Så nu vet ni.
 

Will you let me tear your heart apart?

2012-11-03 10:27:16
 
Mitt förhållande med bandet HIM började i hat. Jag var kanske runt nio år då min storasyster envisades med att lyssna på dem dygnet runt när allt jag ville lyssna på var Shakira. Jag uttryckte till och med mitt hat i min dagbok, där jag skrev om hur ful Ville Valo var i sitt jättelånga hår. Dock dröjde det inte så länge innan hjärntvättningen var komplett och även jag började lyssna på bandet. Detta var alltså innan jag ens förstod vad Ville Valo med sin djupa röst sjöng om. Ju äldre jag blev desto mer började jag förstå låttexternas innehåll och desto mer förälskad blev jag i den musik dessa fem finska män delade med sig av. Jag har hur länge som helst velat se dem och lika länge varit arg på dem eftersom de under de senaste åren till största del har hållit sig i USA och inte spelat desto mer i Finland.
Men nu, nu så kommer de spela i Åbo på annandag jul, och jag kommer vara där med min storasyster och se dem live för allra första gången! Senaste gången de spelade i Åbo var för tio år sedan, och det var också då min storasyster, som för så länge sen introducerade detta band till mig, såg dem för första gången. Biljetterna var slutsålda efter bara några minuter, och jag är så otroligt lycklig att jag lyckades få tag på två stycken.
 
Dock har jag inte tid att fira detta faktum så mycket jag skulle vilja eftersom jag för tillfället nästan drunknar i studier. Min del två av London kommer komma upp när jag har tid, förhoppningsvis snart.

I go solid but don't get me wrong.

2012-10-11 15:33:00
När jag var sexton år älskade jag bandet The Rasmus. Inget sånt där "åh, jag älskar den och den sången", utan nej, min besatthet av detta band visste inga gränser. Jag lyckades till och med vinna sångaren Lauri Ylönens autograf vilken fortfarande står inramad på mitt nattduksbord. Precis idag för exakt fyra år sedan var jag helt utom mig av lycka för då skulle jag få se detta band live för första gången. Igår, nästan exakt fyra år senare, såg jag dem för andra gången. Trots att min besatthet har minskat radikalt sedan jag såg dem sist kan jag ändå konstatera att de fortfarande är grymma på scen.
 
De spelade inte många låtar från nya albumet vilket jag var tacksam över eftersom jag inte ens har lyssnat på det i sin helhet. Många av deras största hits men också mindre kända låtar från deras riktigt tidiga album fick vi höra, och en akustisk session med ett fåtal låtar lyckades de även klämma in under den en och en halv timmes långa konserten. All in all, awesome konsert som verkligen var värt pengarna. Eftersom de ska ha paus på obestämd tid och Lauri Ylönen även sa att han inte vet när vi kommer ses igen så vet jag ju inte om jag någonsin kommer se dem igen, men om de har konsert i närheten på nytt kommer jag nog troligtvis stå, alternativt sitta, där jag också.

I'll hold your heart and never let go.

2012-10-09 13:17:00
När man sitter och studerar flitigt (läs: slösurfar på nätet) behövs det ju lite musik att ha som bakgrund till hjärnans surrande. En ny låt från Green Days nästa album ¡Dos! har nu släppts och jag har knappt lyssnat på annat än den idag, älskar den så otroligt mycket att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Låten heter Stray Heart och varje gång jag lyssnar på den verkar mitt hjärta svälla upp och nästan explodera av all kärlek jag har för detta band.  Om resten av ¡Dos! har sånger av samma kaliber tror jag nästan att albumet slår ¡Uno! i awesomeness, vilket säger ganska mycket eftersom den skivan nästan konstant har spelat i mina hörlurar de senaste två veckorna.

Running around in circles feeling caged by endless rules.

2012-09-30 12:08:00
Muse släppte sitt nya album The 2nd Law i Finland i fredags. Jag lyssnade igenom det två gånger på Spotify innan jag igår traskade in till stan och efter litet tvekande köpte det. Jag borde ju inte ödsla så mycket pengar då jag om några veckor kommer befinna mig i London där jag vet att det ju kommer spenderas pengar som om det inte fanns någon morgondag. Men som sagt, efter lite funderande fram och tillbaka bestämmer jag mig för att köpa albumet. På väg till kassan råkar jag gå förbi en hel hylla med The Hunger Games, och vad gör jag då? Jo, plockar upp ett ex av filmen och tar med det till kassan också! Min lillasyster uttryckte det ganska bra tycker jag: "You've got a problem!"
 
Men ja, Muses album är i alla fall helt sjukt bra. Två sånger som jag direkt fastnade för, förutom Survival som jag har älskat sedan jag hörde den första gången i somras, är Explorers och Save Me. Explorers får mig att vilja dyka ner så djupt i min fantasivärld att jag knappt hittar tillbaka medan Save Me nästan får mig att börja gråta. Kommer (kanske) med en utförligare recension av albumet i något skede.
 

Old days are fine but are left so far behind.

2012-09-24 19:52:00
Var in till stan idag och införskaffade Green Days nyaste album ¡Uno!, första skivan av tre som ska släppas ända fram till januari. Hade helt missat att den släpptes redan förra veckan här i Finland när den släpps denna vecka i de flesta andra länder. Men nåja, nu har jag den i alla fall, och jag är så glad! Var nära att falla för frestelsen och lyssna på Spotify förrän jag hade skivan, men lyckades motstå!

Har bara hunnit lyssna igenom den en hel gång redan så kan inte ge någon väldigt utläggande recension, och eftersom Green Day praktiskt taget har skitit ut singlar de senaste månaderna så har jag hört en hel del av låtarna redan. Men efter bara en lyssning kan jag lugnt konstatera att Green Day har hittat tillbaka till sina rötter utan att för den delen tappa sitt nuvarande sound. Den här skivan är bra mycket roligare än American Idiot och 21st Century Breakdown, men så har ju Green Day beskrivit ¡Uno! som förfesten medan ¡Dos! är själva festen och ¡Tré! är bakfyllan. Eller något åt det hållet i alla fall.
 
Nu ska jag hoppa i duschen och sen blir det väl snart sovdags. Imorgon är det endast engelska som står på schemat från 8-10. Och hey, en ny säsong av How I Met Your Mother drar igång imorgon också, wihoo!

When your mind breaks the spirit of your soul.

2012-09-24 08:35:00
Billie Joe is seeking treatment for substance abuse.  We would like everyone to know that our set was not cut short by Clear Channel and to apologize to those we offended at the iHeartRadio Festival in Las Vegas.  We regretfully must postpone some of our upcoming promotional appearances. - GreenDay.com
 
Blir så ledsen när jag läser det här. Hoppas att han tar all tid han behöver för att bli bättre och att han vet att han har stöd av människor världen över. ♥

And now it's time to build from the bottom of the pit right to the top.

2012-09-09 14:54:00
Har lyssnat på Glees version av Imagine Dragons fina låt It's Time hur många gånger som helst sedan den släpptes tidigare i veckan. Det finns otaliga saker med Darren Criss som tilltalar mig, men hans ljuvliga röst är en. Varje gång den här mannen öppnar munnen och sjunger blir jag helt hänförd. Klicka på bilden om ni också vill bli lika betagna.
 
För övrigt så har nästan hela helgen tillbringats sängliggande. Inte för att någon förkylning har kommit ikapp mig, utan för att jag på fredagsförmiddagen lyckades stuka foten till den grad att jag inte kunde gå på den. Awesome. Nu är läget ändå så pass bra att jag kan halta runt i lägenheten utan desto större problem, men kan ändå bli intressant imorgon då jag måste iväg till skolan.
 
Annat som hänt under min nästan månadslånga paus från bloggen är att jag har slutar jobba, flyttat tillbaks till Åbo samt börjat läsåret med en väldigt mjuk start med endast två engelskaföreläsningar denna vecka. Nästa vecka börjar lite fler kurser, och veckan därpå börjar min första biologikurs. Yikes.
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0